Save my soul tonight

Det är 22 juni. Redan. Vad ska man säga? Känns som att sommarlovet snart är slut.

Det är väl allt jag har att säga. De senaste dagarna har jag tittat på Scrubs, Heroes (pinigt eller) och Sabrina Tonårshäxan, samt läst den jävla Per Nilsson-boken jag lånade på bibblan. Den var ganska bra, men nu sitter jag hela tiden och tänker på hur jordens resurser långsamt töms och hur hela skiten är över inom hundra år.

Spelar Röj hela tiden. Fokuserar inte på att ha snabbast tid (2 sek på den här datorn), utan på att ha så hög "Andel vunna" som möjligt. Och typ slå "flest vunna i rad", som bara är 46 gånger just nu. Spelar inte amatör- eller storröjaren nu överhuvudtaget. Dumt, kanske.

Jag saknar ett år sedan. Då lyssnade jag på Regina Spektor. Nu har jag typ ingen musik. Bull läge.

Nu ska jag nog sätta mig och vet inte. Typ fundera på om jag ska PUBLICERA inlägget om hur mycket jag hatar huvudpersoner. Men tror inte det.

We were seventeen again together

17 sidor skit.

Men min huvudperson har utvecklats. Hon är inte jag längre. För hon tackade nej till en bit mat! Helt frivilligt! För att den såg lite skabbig ut. Helt sjuk i huvudet är hon, men jag kan tyvärr inte ändra på det för det skulle gå mot hennes personlighet.

Jag kom på den här berättelsen för ett år sedan. Den är skit. Orkar fan inte fortsätta på den längre. Dialogerna är så dåligt fula att de blir cp i huvudet. Plus att prologen är så konstig. Och de dissar varandra på så konstiga sätt typ "nä du kan inte tro blint på något för du ser alltid ut såhär" och sedan spärrar han upp ögonen precis som huvudpersonen alltid gör. Det är så dåligt. Buhu. I och för sig är huvudpersonen en jobbig jävel som alltid spärrar upp ögonen när hon är arg och hon är alltid arg, men vad fan är det för slags diss?

Så orka. Dessutom är alltid huvudpersoner jobbiga, eller hur? De är alltid så jävla ointressanta. I alla fall i Grey's Anatomy. Speciellt i Grey's Anatomy. Fyfan. Hatar Meredith.

Even if you break my heart

Idag spelade jag Lunka på, Björnen sover, Blinka lilla stjärna och Yellow Submarine. Fansen jublade och det gick liksom en rysning genom hela folkmassan när jag slog an det sista pampiga ackordet i Björnen sover. I mitt huvud. Sedan vaknade jag och såg att fettet fortfarande hänger från min oexisterande hals.

Ska vi skriva ett krasst inlägg om verkligheten eller? Måla ut det så trist och likgiltigt som det går. Allt är grått. Ett daskigt grått dis av trivialiteter. Solen skiner och gräset är grönt, men här får vi bara en regnbåge av äckligt silade färger. Inga prismor, inga reflexer. Allt är ensidigt.

Okidoki, jag var tvungen. Imorgon är det sista skoldagen med skolarbete. Jag måste alltså avsluta min naturkunskapsuppsats om stjärnors livsstadier. Men det är lugnt, jag har hela natten på mig *cooling*.

Förra sommaren var allt nice. Det regnade typ 24/7 och jag satt härinne vid min mysiga dator och gjorde hemsidor och grejer. Ahh, mysigt. Spela TS2, SimCity... Harry Potter. Varför förknippar jag alltid mysighet med datorspel? Det är fan patetiskt. Patetiskt liv. Just det, jag tittade på Scrubs också. Scrubs. Jag tröttnar aldrig på Scrubs. Den här sommaren ska jag nog bara äta glass 24/7. Sedan ska jag klaga på att jag är fet.

Just det, jag har bestämt mig för att jag är 178 cm. Kan lika gärna överdriva en massa när allting visar olika längder. 178 cm är en bra längd. Jag är mycket hellre 178 än 176 eller 177.