Snällhet är en dygd

Jag kommer ihåg Sofies värld, datorspelet. Där diskuterar Platon och Sokrates vad en dygd är. Jag förstod noll procent av den dialogen. Synd man inte har Windows 95 så man kan kolla på den igen. Detta var egentligen bara en parentes, bara för att jag skrev "dygd" i rubriken.

Ämnet skulle egentligen vara snällhet. Man borde värdera andra högre än sig själv ibland. Jag är så grymt jävla självisk. Men jag kan ju försöka nu. Detta är liksom vändpunkten. Från och med nu ska jag vara snäll och osjälvisk. Det kan jag intala mig. Då kommer livet bli mycket bättre.

Kan inte sluta skriva "nisse." på mina jävla block. Så ni vet.

Dagens mammut: Min biologilärare som berättade att man kan köpa mammutkött :)

Dagens mammutfoster: nisse. vem det nu är :)

Vet fan.

Just break me to small parts, let go in small doses

Jag har fan inget att skriva här. Tänkte skriva något dumt inlägg om "era korta jävlar!" men sedan insåg jag att det var ju extremt moget, och tänkte om. Kommer säkert senare ändå.

Dagens mammut: Den dräktiga mammuthonan de jagar i Grottbjörnens folk. Den kämpade in i det sista, men försåg Klanen med mört kött i flera månader.
Dagens mammutfoster: Mammutens unge.

Apropå mammutar. Jag läste om sagda mammutjakt häromdagen. Vad sorgligt att jag inte kan gå till KSAB och berätta om den.

Om vikten av att kunna flera språk

Alla vill väl skriva? Egentligen längtar vi ju innerst inne. Vi längtar efter att få sätta våra tankar på pränt. Tankarna kanske inte ens har formats ännu. Men sidor av löpande text, det vill vi ju producera. Flödande språk och briljanta vändningar i historien. Eller skarpa formuleringar och knivvass humor vid exakt rätta tidpunkten.

Men om vi vill skriva på ett annat språk måste vi ha fantastiskt mycket tid, pengar och social förmåga. Social förmåga behövs förresten vad man än ska göra, men inkludera det ändå, för det är hursomhelst avgörande. För att kunna skriva en medioker text på ett främmande språk måste vi tillbringa kopiösa tidmängder åt att lära oss detta språk. Alla nyanser och dubbelbottnade uttryck. Exakt vad alla ord betyder i ett sammanhang och så vad de betyder i alla andra.

Vill vi skapa en bra text däremot, måste vi resa till landet i fråga. Vistas i landet under en längre tid, endast tala det språk vi kom dit för att lära oss. Prata så mycket som möjligt, helst med alla vi träffar. Titta på TV, lyssna på musik, ströva omkring och lyssna, lyssna, lyssna. Prata, prata, prata. I ett år åtminstone. Och är vi över tjugo kan vi bara glömma att lära oss språket flytande.

Vi tror vi kan engelska, men nej. För att uppnå nivån av en tolvårings språkförmåga krävs universitetsstudier om man vägrar resa utomlands. Varför finns det flera språk? Det hade väl varit bättre med ett enda språk, en enda dialekt. Då hade alla spelat på samma arena, haft exakt samma verktyg. Kommunikationen skulle öka och alla hade kunnat läsa alla originalutgåvor av alla böcker. Tolkarna skulle visserligen försvinna, men så vanliga är de inte och "vem kan förresten inte engelska nuförtiden"?

Vi vill ju alla briljera, skina med våra språkliga kunskaper. Om vi då inte hindrades av översättningar och födelser i små, osignifikanta länder skulle arbetsytan växa ofantligt. Se hur den skulle sträcka ut sig framför våra ögon och försvinna bortom horisonten.

Men ändå finnas där.

Dagens mammut: Esperanto. Yes box språk kan bli dagens mammut. Hehe, vi älskar esperanto.

PS. Sorry för "vi" genom hela skiten. Det verkade nice. Och sry för att jag skiter dumma ord som inte betyder någonting.

Förhöja

Det är bra att man kan svenska.

Kom på en lösning

Den riktiga formen av konst är inte alls skriften.

Skriften kan vem som helst lära sig. Du kan lära dig att skriva när du är femtio år gammal. Begåvning är inte till någon nytta. Bara du kan sätta ihop några ord till meningar är du kapabel att författa en bok. Om du lagt ned tillräckligt mycket tid och möda kan den bli publicerad.

Och sen har vi alla andra konstformer. Att rada upp dem vore att sudda ut stjärnglansen (för att få en fin mening utan substans). Begåvning. Du måste öva varje dag. Sedan du var ett litet sött barn med valpfett och hängande kinder. Börjar du spela piano när du är femtio är chansen liten att du kan försörja dig på pianospelandet. Och så vidare, und so weiter.

Men ändå envisas alla idioter med att upphöja sin underbara konst (skriften) till blänkande moln. Men om jag slår på en xylofon på måfå kan det inte kallas konst. Och prosaisk betyder banal och tråkig. Vem som helst kan skriva. Ord som aldrig förr mött varandra bryter nya vägar. Broar över dunkla djup.

Jag är inte bitter och min lillasyster har inte spelat piano på flera månader.

Hennes skalor ljuder skönt i öronen. Mitt stycke gnisslar tänder.

Kreativitet

Jag vill kunna spela piano, prata tyska och skriva underbar prosa.

Och här finns alla verktyg.
Vad fan väntar jag på?

Ett piano står och dammar i vardagsrummet, det är bara att sätta sig ner och börja klinka och ta fram en av de gamla, sköra sångböckerna och lära sig, sång för sång...

Tyskalektioner erbjuds två gånger i veckan, jag har flera lexikon och till och med en grammatikbok från 1980. Dessutom har jag ett bibliotek nära och smidigt, med tyska böcker.

Och skriva. Ja, jag har en dator. Jag har synonymer.se och papper och penna om det inte skulle funka annars. Plus jag har en miljon böcker jag kan läsa för att UTVECKLA MITT SPRÅK SÅ ATT SÄGA.

Ville bara ge mig själv (och er såklart) några bra tips.

Just like a dream

Jag har en fråga.

Varför skapar vi människor typ bara sådant som skadar mer än det hjälper? Typ datorer och mobiltelefoner. Vi bara 'yeah kan göra såna coola grejer och ringa folk mitt i skogen och sitta med datan i knät för vi har laptop' men sen kokar man sönder sina organ eller får cancer. Palla att vi bara mixtrar med strålning hela tiden?

Förlåt att det här inlägget inte håller så hög standard.

Honestly

Eftersom ingen läser här och jag måste se mina tankar om den senaste Harry Potter-filmen officiellt meddelade i någon mån, skall jag skriva om dem här. Som sagt, ingen läser här, men eftersom turen ofta kan vara ironisk på det sättet, skulle säkert någon som inte sett filmen och inte ville ha slutet avslöjat för sig snubbla över den här sidan bara för att en massa smaskiga detaljer står här. Så, SPOILERS FÖLJER! Om du inte har sett Harry Potter and the Order of the Phoenix ska du inte läsa här, om du tycker det är viktigt och så vidare.

Jag älskade filmen! Den var hur bra som helst! Inte så bra som jag förväntat mig, men ändå helt klart den bästa hittills. Helt fantastisk. Visst, om man jämför med boken kan det aldrig bli perfekt, men jag har slutat tänka på filmerna som delar i en helhet, faktiskt. Böckerna har ju alla lett fram till ett slags klimax, men sådana slags avslöjningar och förklaringar får ju inte plats i filmerna.

Och den här filmen är bäst, eftersom det finns två scener där Fred och George är dubbelt så långa som Harry. Två stycken! Jag älskar det, det är så jäkla komiskt. Bara detta skulle i och för sig ge filmen förstapris (hittills, något säger mig att HBP kommer slå den i nästa anledning), men när den dessutom är smockad med underbar SEXUELL SPÄNNING, ok, underbar och osäker förälskelse mellan Ron och Hermione, blir resultatet helt fantastiskt och helt underbart och man vill bara tjuta högt.

Så, jag är jätteuppjagad över detta. Så underbart!

Det enda jag kommer ihåg just nu är:

Några replikskiften från boken är med nästan ordagrant, och de innebär att Ron försöker övertala Hermione att hjälpa honom med läxan. Hon går med på det och då säger han "du är den underbaraste person jag nånsin mött och om jag någonsin är otrevlig mot dig igen ..." och hon svarar "...vet jag att allt är som vanligt igen". Eller något sådant trevligt.

Fanns några dåliga saker, dock. Men vad fan, det bra uppväger det dåliga. Till exempel, när de firar jul i högkvarteren/högkvarteret tittar de på varandra helt sött och ler och sånt. JAG ÄLSKAR RON OCH HERMIONE! Fan, vad löjlig jag är. Palla bry sig.

Fast bäst är ändå när de går ut i skogen för att se den söte lille jätten Graup! Och den väldigt tydligt datoranimerade jätten lyfter upp Hermione och Ron försöker rädda henne genom att slå ner jätten eller något med en träpinne. Slutar med att han blir ivägsparkad och Hermione övertalar Graup att sätta ner honom. Allt är lugnt och Graup ger henne en fin gåva, och Ron bara "You stay away from her!" Hahaha, I love Ron.

Äh, fanns säkert mycket mer nice. Fast det får man väl titta igenom med luskam när filmen kommer ut i en butik nära mig. Bästa filmen någonsin!

Luna Lovegood var perfekt. Och jag älskade Luna och Neville i Mysterieavdelningen. Jepp, jag är lite överromantisk när det gäller Harry Potter, särskilt som kärlek på det sättet inte precis är huvudsaken i serien.

Jag måste dock säga att jag är besviken på själva historien i filmen. Mest för att Dumbledore är så värdelös. Upplösningen var hjärtslitande. Men boken innehåller så mycket samtal och känslor, och nästan inget av det återgavs i filmen. Mest för att Dumbledore är så värdelös. Måste sluta älta det.

Ron var inte så jävla jobbig han har varit i trean och fyran. Han var inte ett dugg elak och det fanns massor av anledningar att tycka om honom. Tack gode Gud! Och som sagt, bra med återblicken till första filmen med tvillingarna som stod bredvid Harry, dubbelt så långa som honom.

Kan knappt bärga mig för att få se sjätte filmen!

Föraktet

Det ska fan inte vara lättsmält. Inte utslätat, absolut inte typiskt. Man får inte använda sig av enkla utvägar, även om de är effektfulla. Det ska vara tillkrånglat, avancerat.

Vi tar författare. De skall revolutionera sin användning av språket. Det får inte vara lättsmält. Allmänheten ska ju inte förstå det. Hellre vara en pionjär ingen känner till än en bästsäljarförfattare folket älskar. För fan, det ska vara dunkelt, språket får aldrig någonsin bli klyschigt. Gamla knep får aldrig användas.

För man ska ju vara en unik författare. Säg gärna "det är meningen att det inte ska vara någon handling", för då är du speciell.

INGET HAR TILLÅTELSE ATT VARA LÄTTSMÄLT FÖR DET ÄR BARA ATT FÖRAKTA.

Fan, jag är så jävla trött på det. Allt, alla ratningar av "klichéer", alla ratningar av lättsmält gladpop. Är det utslätat är det dåligt. Punkt. Äh. När pengar styr är det väl för fan viktigare att folk vill läsa skiten. Inte att det skall rosas av experter. Men ändå sitter de jävla experterna och föraktar allt som säljer bra. Har de inget bättre för sig?

Jag ska bli en unik författare. Meningen med det här inlägget var att det skulle vara förvirrande och oavslutat.

Dagens mammut: Michael Jackson har aldrig fått vara dagens mammut, så nu får han vara det för utan honom blir man galen. På ett dåligt vis, alltså. Dessutom är han mainstream och kritikerrosad, ha det bra!

Du är inte värdig den här låten

Jag tycker inte om när folk hävdar "denna musiken står över dig, den är för bra för din hjärna du fattar ej vad det handlar om och för att vara värdig den här musiken måste du vara högt utvecklad blablabla". Blir musikerna, som valt en kommersiell karriär, jävligt glada när folk går omkring och säger att den allmänna publiken inte förtjänar deras musik :( NO SKULLE EJ TRO DET FÖR DE VILL JU HA MONEY MONEY MONEY.

Till exempel hatar jag när folk använder ordet "utslätad" om musik som något nedsättande. Nu vet jag noll komma badboll om musik och skit, men vad fan. Jag tycker det verkar svårare att göra en låt som alla kan ta till sig, som gör succé och ändå är en bra sång, än att göra något jävla djupt, 'kontroversiellt', överpersonligt skit som INTE är utslätat. För de låtarna är ju aldrig populära. ORKA. Det som räknas är hur väl publiken tar emot ens skit, inget annat. Varför spelar man in låtar och släpper dem om det ändå bara är för sig själv man gör det? Bara slöseri med energi och pengar. Idioter.

Men nej, de är bäst. Revolutionärer och pionjärer och skit. Vågar ju göra sin egen grej. I hate you.

Just det, vill bara tillägga att jag har ändrat mig i fråga om spontanitet. Spontana kommentarer är totalt jävla underbara, det är bara när vissa personer utbrister något nedsättande helt spontant jag inte står ut. Speciellt när de är totalt ologiska och felgrundade. Spontanitet är underbart, annars.

Dagens mammut: Regina Spektor. Har inte så mycket att göra med dagens POST men hon är jävligt bra, FÖRSTÅTT!!?

Girls on film!!

Detta är en mycket bra låt som skall uppskattas av de flesta. Men det är inte ämnet för dagens blogg!

Istället skall jag fokusera på... det förflutna! Det förflutna är ett fascinerande ting. Att drunkna i nostalgi är något jag ofta sysslar med, men det kan vara farligt. Jag tycker att det som hände förr förskönas alltför ofta, och när tonåringar säger "det var bättre förr" blir det läskigt. Nutiden är så mycket mer fantastisk! Det är mycket mer givande att ägna sig åt att leva i nuet, i stället för att drömma om framtiden eller gräva ner sig i det förflutna.

Detta gäller självklart inte när det gäller att försöka väcka utdöda djur till liv igen. Jag tycker att forskningen om det förflutna skall sponsras stort, och att försöka klona en mammut är ett stort steg på väg mot mänsklighetens fulländning.

Förlåt för detta osammanhängande, tomma blogginlägg. Men jag vill bara säga detta egentligen:

Dagens mammut: Linnea! Igen, för hon tillägnade mig en bild på ett förhistoriskt utdött djur.
Dagens mammutfoster: Någon snubbe på um.se som sa att jag kunde prata med honom relativt normalt på grund av längden.

Spontanitet borde förbjudas

Det finns inget så förödande som spontana kommentarer. Små, små meningar som inte alls är menade som kritik eller att såra någon kan bryta ner en totalt. Eftersom de är helt spontana. Personen är ärlig, helt och hållet.

Visserligen finns det nog inget som skänker så mycket glädje som spontant beröm. Men det händer aldrig mig. Spontanitet borde förbjudas. Jag är för beroende av andras bekräftelse, tyvärr. Men det borde ändå inte få finnas. Spontanitet, alltså.

Inget att skriva

Är det sorgligt att man inte har något att skriva?

Det enda jag skriver nu för tiden är analyser av min egen personlighet. För att citera mig själv i sexan: jag har ett stort ego :D Inte för att det har så mycket med saken att göra. Men i alla fall, snart ska jag ta tag i min personlighet. Har inte någon tagit tag i det innan jag äter middag ska jag ordna det själv. Snälla, vi gör något idag. Snälla, snälla.

En sak är synd också: jag ska ju bli författare. Men jag kommer bara på idéer som är direkt ursprungna ur verkligheten. Alla "draman" som utspelar sig runt omkring min umgängeskrets inspirerar mig till historier. Men det är lite elakt. Ha en bra dag!

För kung och fosterland

Alltså. Det är nog inte medvetet men jag är fan... vet inte. Jag tänker inte förstöra så jävla mycket. Okej, det är nice. Ha en bra dag. Jag är sämst. Jag var väl jobbig.

JAVASCRIPT<3<3<3

greeting=(visitor=="PRES")?"Dear President ":"Dear "

DET ÄR SÅ JÄVLA ONÖDIGT. Jag måste lära mig det :)

Jag ska bli författare

Helt plötsligt kommer fröet till en idé dimpa ner i min skalle. Sedan kommer det att gro och till slut kommer en hel roman växa fram. En roman komplett med karaktärer. Karaktärer med detaljerat utritade personligheter.

Jag ska gå och fila på handlingen i veckor. Sedan ska jag ha allting klart för mig. Den ska vara hjärtegripande, spännande, välskriven. Man ska inte kunna släppa den när man väl börjat läsa. Den ska innehålla överväldigande personbeskrivningar. Och miljön ska vara så väl skildrad att man verkligen, verkligen står där och andas in alla dofter, hör alla ljud och ser exakt hur ruggigt det är där i parken klockan tolv på natten.

Alla ord ska komma rinnande ner på pappret. I en enda jämn ström ska de flyta och bilda meningar. Välljudande, välformade meningar som är som Läkerol för halsen. De ska smyga sig runt en och suga in en i intrigen.

Ibland ska det bli stopp. Ibland ska det vara tomt i min hjärna. Då ska jag gå och göra andra saker. När jag sedan är på ICA Supermarket ska det helt plötsligt slå mig. Så ska det ju fortsätta. När jag kommer hem kommer jag skriva så att tangenterna slits ut och blir helt blanka.

Efter några månader kanske den är klar. Eller några år. Då ska jag skicka in den till ett förlag. Och den ska självklart bli publicerad. Sedan ska den säljas i miljonupplagor, och jag tjänar drösvis med pengar.

Det är mina framtidsplaner.

Dagens mammut: Nanne, hon har gjort en fet låt.

Debatter är skitfula

Debatter är helt meningslösa. Varför slösa tid på att skriva debattinlägg om idiotiska ämnen, så som "vi ska ha en cykelhjälmslag för alla" och "invandrare ska inte komma hit och stjäla våra arbeten"? Samhället är alldeles för komplicerat. Meningsskiljaktigheter har uppstått, som berör hur vi ska leva. Istället för att samarbeta för att världen skall fungera, har vi skapat ett samhälle så minutiöst uppbyggt att enkla lösningar inte fungerar. Det måste vara komplicerat, det måste vara mångfasetterat och det finns inte ett rätt, utan en miljon rätt.

Fan, varför kan det inte bara vara som på stenåldern. Du ska göra rätt för dig, då får du en plats vid elden och mat och dryck så att du kan överleva. Eller så. Inte någon idiotiskt överdrivet invecklad civilisation. Då behövdes ingen debatt om vi ska fortsätta med växthusgaserna eller inte. Naturen gav oss vad vi behövde, och naturligtvis skulle vi värna om naturen och ge tillbaka. Men inte nu. Det handlar inte om Jorden och människorna. Utan om människor, och människor.

I vårt tilltrasslade samhälle måste vi dra oss med argument, och värdeladdade ord. Det går inte att komma överens på något annat sätt, och inte ens med det här sättet kommer vi överens. Kompromisser är inte accepterade, och bråk verkar vara oerhört uppskattat. Vi har väl inget annat att göra. Eller så skjuter vi bara upp alla beslut. Alla vet att något måste göras angående miljöförändringarna. Istället för att verkligen se problemet i vitögat och göra något åt det, debatterar vi.

Jag tror inte att vi åstadkommer ett bra samarbete för en bättre värld med debatt. Enkelt samarbete är lösningen, och ett enklare samhälle.

Dagens mammut: Mammuten, som levde på istiden, var ett storslaget djur. Storslaget, men enkelt.

Ja till cykelhjälmslag för alla

Jag är absolut sämst på att argumentera :)

När lagen om cykelhjälm gäller endast för dem som är under femton år är den otillräcklig, och onödig. Om den skulle utvidgas så att den omfattade alla, stora som små, skulle vi få en effektivare trafiklagstiftning i Sverige. Som det är nu är det väldigt svårt att bli tagen för att inte ha någon cykelhjälm när man är under femton, eftersom polisen knappast har tid med att säga åt småungar att de måste ha cykelhjälm. Om det var lag på cykelhjälm för alla skulle polisens jobb bli mycket lättare, det skulle bara vara att haffa vem som helst som cyklade utan hjälm och ge dem böter.

Människor är inte kapabla att själva skydda sig och sina liv. Utseendet är viktigare. Så varför inte göra cykelhjälmen till ett vardagligt inslag och något som vi ynkliga människor kan förvandla till något trendigt, en modegrej. Med hjälp av en lag som gör alla till cykelhjälmsbärare kan oerhört många liv räddas i trafikolyckor. 40% av dem som dör i trafikolyckor hade överlevt med cykelhjälm. En cykelhjälmslag för alla skulle ta ansvaret åt människorna och förhindra förtidig död i trafikolyckor. Dessutom är det bra med omsättning för samhällsekonomin. Om fler köper hjälmar kan det bli bättre ekonomiskt på många håll.

Om man ska ha cykelhjälm eller inte är mycket en fråga om utseende och status. Vuxna måste föregå med gott exempel för att barnen också ska värna om sin egen säkerhet. I skolorna är det ofta så att barn med cykelhjälm utsätts för trakasserier av andra elever. Om dessa elevers föräldrar också skulle använda cykelhjälm skulle dessa trakasserier minska drastiskt. Och enda vägen att få vuxna människor att använda cykelhjälm är genom en lag som ger polisen möjlighet att stanna vem som helst som cyklar utan hjälmen.

Allt vi en gång trodde på

Jag vill bara säga här, att jag vet att mina blogginlägg är pinsamma. Men ok, jag har tappat stinget.

Dagens mammut: Min farmor för hon är bäst.

Charmen med Mellobello

Andra gången min absoluta favorit inte går vidare. I Melodifestivalen alltså. Vem är det som har dålig smak? Jag eller svenska folket? Eftersom jag är viktigast för mig utgår jag från att det är svenska folket som har dålig smak.

Alltså, först Svante Thuresson och sedan Magnus Carlsson. Hur ska dessa tragedier sluta? Kommer alla Melodifestivalkvällar hädanefter sluta i hjärtskärande gråt? För jag är så besviken på detta. Svante Thuresson är bäst. Magnus Carlsson också. De kanske är passé.

Men så kan man ju vända på det. Vad vore Melodifestivalen utan löpsedlar som skriker "FEL LÅT VANN!" och besvikna ansikten? Vad skulle man glädjas åt i så fall? Det är den bittra besvikelsen som gör Melodifestivalen till en såpass folkkär tävling. Visserligen är det vi tittare som avgör hur det ska gå, men ibland blir man besviken. Gick det alltid bra för ens favoriter skulle det nog vara ganska... TRADIGT.

Den första deltävlingen var ju bara fett tråkig egentligen. De som var mest tippade gick vidare, och den låt man gillade mest gick vidare. Supppppppppppertråkigt vad fan. Har jag inte tänkt på, faktiskt.

Charmen är egentligen bakslagen och ibland de små hoppen av lycka. Yes yes yes Tommy Nilsson gick till final.

Dagens mammut: Magnus Carlsson, eftersom han aldrig ger upp (peppar, peppar tänk om han ger upp efter den här gången)

Grillkol är nice

Kolbaserade varelser är vad vi är. Baserade på trevligt, svart grillkol. Eller det är i alla fall min syn på detta grundämne som är själva livets essens.

Eftersom vi alla fick lära oss "detta är grillkol, det eldar vi upp för att få värme så att vi kan grilla den här goda köttbiten och äta med vitlökssås" INNAN "människan och livet som vi känner det är baserat på grundämnet kol" står grillkol först på min lista när jag hör detta idiotiska ord.

Detta kanske är en indikation på att grillkol är något att vörda. I stället för att använda det till att elda upp för att få värme borde vi dyrka det. Okej. Eller att vi människor inte är värda mer än en sotig, svart kolbit. 12,76 kronor kilogrammet. Enligt NetXtra (hahahaha detta var ett dumt stycke ok jag vet).

Troligtvis är detta bara en konsekvens av något stort misstag, eller att när vi upptäckte "woho grundämnet kol" tänkte vi "ja men kol är livsviktigt för att vi ska få pengar och överleva osv" så då döpte man det till något aktuellt och livsviktigt, nämligen KOL! Jag har ingen aning om när man upptäckte sådant här.

Det är hur som helst jävligt irriterande och störigt. Jag kommer aldrig förstå det mystiska grundämnet kol. Aldrig komma till visshet om detta livets själva KONTENTA (synonymer.se<3). Allt jag kommer se är GRILLKOL.

Dagens mammut: Jean M Auel för hon fick upp mina ögon för MAMMUTAR <3

Dagens mammut

Jag förstår ju att alla är extremt spända på vad jag tänker skriva om idag. Eftersom jag är trött och lat tänker jag inte skriva något nice. Plus att jag har noll åsikter och sådant men åsikter kan man alltid låtsas att man har och så vidare. Men jag måste göra en sak.

Dagens mammut: Linnea, för att hon gav mig idén "dagens mammut".

Onödig

Jag är så sjukt onödig. Bara för att Rebecca skaffar en blogg måste jag ju naturligtvis göra likadant. Men det är meningslöst, för jag har noll åsikter och har inget speciellt lysande språkbruk.

Sedan nationella proven är jag en G-elev i svenska, tyvärr. Kan vi säga. HÖHÖ.