Om vikten av att kunna flera språk

Alla vill väl skriva? Egentligen längtar vi ju innerst inne. Vi längtar efter att få sätta våra tankar på pränt. Tankarna kanske inte ens har formats ännu. Men sidor av löpande text, det vill vi ju producera. Flödande språk och briljanta vändningar i historien. Eller skarpa formuleringar och knivvass humor vid exakt rätta tidpunkten.

Men om vi vill skriva på ett annat språk måste vi ha fantastiskt mycket tid, pengar och social förmåga. Social förmåga behövs förresten vad man än ska göra, men inkludera det ändå, för det är hursomhelst avgörande. För att kunna skriva en medioker text på ett främmande språk måste vi tillbringa kopiösa tidmängder åt att lära oss detta språk. Alla nyanser och dubbelbottnade uttryck. Exakt vad alla ord betyder i ett sammanhang och så vad de betyder i alla andra.

Vill vi skapa en bra text däremot, måste vi resa till landet i fråga. Vistas i landet under en längre tid, endast tala det språk vi kom dit för att lära oss. Prata så mycket som möjligt, helst med alla vi träffar. Titta på TV, lyssna på musik, ströva omkring och lyssna, lyssna, lyssna. Prata, prata, prata. I ett år åtminstone. Och är vi över tjugo kan vi bara glömma att lära oss språket flytande.

Vi tror vi kan engelska, men nej. För att uppnå nivån av en tolvårings språkförmåga krävs universitetsstudier om man vägrar resa utomlands. Varför finns det flera språk? Det hade väl varit bättre med ett enda språk, en enda dialekt. Då hade alla spelat på samma arena, haft exakt samma verktyg. Kommunikationen skulle öka och alla hade kunnat läsa alla originalutgåvor av alla böcker. Tolkarna skulle visserligen försvinna, men så vanliga är de inte och "vem kan förresten inte engelska nuförtiden"?

Vi vill ju alla briljera, skina med våra språkliga kunskaper. Om vi då inte hindrades av översättningar och födelser i små, osignifikanta länder skulle arbetsytan växa ofantligt. Se hur den skulle sträcka ut sig framför våra ögon och försvinna bortom horisonten.

Men ändå finnas där.

Dagens mammut: Esperanto. Yes box språk kan bli dagens mammut. Hehe, vi älskar esperanto.

PS. Sorry för "vi" genom hela skiten. Det verkade nice. Och sry för att jag skiter dumma ord som inte betyder någonting.

Förhöja

Det är bra att man kan svenska.

Kom på en lösning

Den riktiga formen av konst är inte alls skriften.

Skriften kan vem som helst lära sig. Du kan lära dig att skriva när du är femtio år gammal. Begåvning är inte till någon nytta. Bara du kan sätta ihop några ord till meningar är du kapabel att författa en bok. Om du lagt ned tillräckligt mycket tid och möda kan den bli publicerad.

Och sen har vi alla andra konstformer. Att rada upp dem vore att sudda ut stjärnglansen (för att få en fin mening utan substans). Begåvning. Du måste öva varje dag. Sedan du var ett litet sött barn med valpfett och hängande kinder. Börjar du spela piano när du är femtio är chansen liten att du kan försörja dig på pianospelandet. Och så vidare, und so weiter.

Men ändå envisas alla idioter med att upphöja sin underbara konst (skriften) till blänkande moln. Men om jag slår på en xylofon på måfå kan det inte kallas konst. Och prosaisk betyder banal och tråkig. Vem som helst kan skriva. Ord som aldrig förr mött varandra bryter nya vägar. Broar över dunkla djup.

Jag är inte bitter och min lillasyster har inte spelat piano på flera månader.

Hennes skalor ljuder skönt i öronen. Mitt stycke gnisslar tänder.